Det fanns ingen ork för någon blogg i går. Det fanns inte mycket ork för någonting.
Och idag?
Nej, ingen sömn i natt heller!
När sonen efter en lång vaka valde att lägga av en stor laddning chokladpudding i blöjan så passade jag efter bytet på att ge honom lite febernedsättande.
Den hann lagom börja verka så började sonen skrika och rulla runt och ha sig. Till slut satt vi 2 timmar senare i vardagsrummet med maken och försökte vyssja.
Till slut lugnade sonen ner sig och jag försökte smita in i sovrummet igen för att sova lite. Det tyckte inte sonen (kanske inte maken heller) var någon bra ide för sonen började direkt gråta så övergivet fast han satt där i sin pappas famn.

Mammagris.

Så nu för lite mer än en timme sedan när klockan började vibrera för att meddela sitt "haha nu får du inte försöka sova längre!" så kändes det liksom normalt. Normalt att kliva upp i en dimma, med stela leder och snurrande huvud.
För det måste ju anses normalt när övervägande mornar varit så senaste 2,5 åren...eller?
När övergår det onormala i normalitet?