Och så jag då
fredag 20 maj 2011
Konsten att vara svensk. (Gästinlägg av min make)
11:32
Min make ville skriva en kommentar till mitt inlägg från igår, men detta engagerade honom och kommentaren blev väldigt lång. Jag fick läsa det han skrivit och tyckte att detta istället skulle passa bättre som ett gästinlägg så här kommer min makes tankar:
För lite mer än 45 år sen sa en klok kvinna att jag inte skulle fokusera på ”vem” som sa det, utan lyssna noga på ”vad” som sades. Det var på både gott och ont. Jag lyssnade inte på ”PAPPA” när han sa det, för det jag hörde var orättvist, det resulterade i att jag fick lämna kärnfamiljen innan jag var fem! Jag lyssnade inte heller på vad ”AYATTOLAH” sa, utan fann det som sades motbjudande, det resulterade i sin tur i att leva i exil resten av livet.
Det har gått många år sen dess och för cirka 20 år sen sa en klok man (ja så’na finns oxå) att jag bör vara uppmärksam på ”vem” som sa det och inte fokusera på orden, samma ord kan uttrycka olika syften. Om min bror kallade mig för en svartskalle var det INTE samma sak som om chefen gjorde det!
För ungefär trettio år sen var det en kille som gick på Göteborgs gator, med en Walkman i örat babblade, rs-rs- rs; rs-rs- rs som så småningom blev tj-tj-rs, tj-tj-rs, och senare sj-tj-rs, sj-tj-rs. För er som undrar försökte han lära sig de olika ljuden i svenska. Han kunde till slut säga ”Sjuksköterskan Kerstin träffade Jeanette som blev biten av en sjöstjärna”. De följande trettio åren fick han beröm en enda gång, det var då han kunde säga Asjmed PRECIS som svenskar gör.
Till skillnad från många andra länder blir man aldrig svensk i Sverige, även om man kan säga Asjmed, Man är invandrare trots att man pratar med rätt melodi, byter namn, har sill och Kalles kaviar i kylskåpet, färgar håret, etc. För ett tag sedan blev jag hänvisad till experter vid en avdelning i den stora verksamhet som jag jobbar i och ställde frågan, ”vem kan bäst?” –Ja du vet, kinesen. (kinesen i fråga heter typ ”Maria Johansson” och adopterad från Korea!!!
Termen ”andragenerationensinvandrare” finns inte ens i finländskan, och här i Sverige börjar ”tredjegenerationensinvandrare” hitta ut från sina bon.
Jag kommer inte att förhindra mina barn att lära sig persiska, att ha två namn på samma objekt ger hjärnan en plasticitet att förstå det dynamiska i varje begrepp, att kunna se på saker från två olika håll, det är inte bara ytterligare ett språk, det är att kunna gå förbi redundancen i tänkandet. Men mina barn kommer att vara långt ifrån ”iranier” och knappt i närheten av att vara ”halviranier”.
Själv har jag varit på en (akademisk) fest med min kära hustru, en fest med många ”riktiga” iranier och blivit anklagad för att ha ljugit om att vara iranier eftersom jag varken betedde mig som en iranier, eller pratade som en sådan.
Jag var av den naiva tron att mina barn, med svenska mödrar (ja, de är två) skulle vara svenskar, och jag vill gärna tro det.
”AndragenerationenFALSKiranier” låter ju sämre.
I ett samhälle där 6-13% av befolkningen stödjer rasismen helt öppet och minst dubbelt så många sägs vara anonyma anhängare, ber jag att snälla ni som är välvilliga låt mina barn vara ”svenskar”. Jag var av den naiva tron att mina barn, med svenska mödrar (ja, de är två) skulle vara svenskar, och jag vill gärna tro det.
”AndragenerationenFALSKiranier” låter ju sämre.
För min del är det kört, jag kommer alltid att vara en invandrare.
Jag kan säga sjuksköterska, men behåller värdigheten att säga Ahmed och inte Asjmed. Det lustiga är att ingen någonsin har kallat mig för ”ass sjål”, alltid ”ass hål”.
.
Etiketter:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du vet att du bara måste...
2 kommentarer:
Ett mkt starkt och fint inlägg! Tack!
Det är märkligt det där. Min man har en finsk mamma, ingen har någonsin kallat honom för 2:A generationens invandrare el reflekterat över att han inte skulle vara hel svensk. Hur det nu är finare el bättre?!
Kram till er fina familj/ Asta
Jättebra inlägg!!! Väldigt tänkvärt!!!
Jag stör mig på det här med att man är andra/tredjegenerationsinvandrare. Antingen är man väl invandrare eller så är man svensk?
Min morfar var invandrare. Min mormor likaså.
Det betyder att min mamma är andragenerationsinvandrare precis som era barn. Och jag är den där tredjegenerationsinvandraren. Precis som era barns barn kommer vara...
Det lustiga (nä, inte lustigt, sjuka) är att man aldrig skulle komma på tanken att tala så om varken mig eller min mamma. Vi är båda födda och uppvuxna i sverige.
Men barnen som föds idag, och deras barn, kallas för dessa generationsinvandrare. Bara för att deras föräldrar invandrade från andra länder än mina morföräldrar.
Och i dagens samhälle, där det nu börjar bli andra generationens svenskar och där adoption är så pass vanligt kan jag tycka att detta med att kalla någon för generationsinvandrare är lite rasistiskt...
Kommer man hit till sverige, bosätter sig här, blir svensk medborgare och lär sig språket så är man ju svensk!!!
Det är min åsikt! Oavsett var man är född!
Jag vet att maken din är iranier men han är ändå lika mycket svensk för mig!